Hur vet jag att jag är högkänslig?

En anledning till att jag ville starta min blogg och skriva om högkänslighet är just att få möjlighet att dela med mig av hur jag tagit mig från tankar om att jag är högkänslig till att känna mig tryggare med att det faktiskt är så. Eftersom högkänslighet inte är någon diagnos utan ett personlighetsdrag och det inte finns en mall för exakt hur man ska vara kan det vara svårt att känna sig säker i början på att man faktiskt är högkänslig.

För mig har det också känts svårt att vara säker av flera anledningar. Dels ville jag gärna att någon skulle tala om för mig att jag är högkänslig, en psykolog eller någon som har den kunskapen. Jag vill att det ska vara ordning på det hela! Ordning och reda och struktur, typiskt mig! Dock fungerar det inte riktigt så utan det finns först och främst en anledning till att man själv söker sig vidare i informationen om högkänslighet, kanske känner man igen sig. För några år sedan läste jag ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. De skriver just om att vara starkskör, både stark och skör. Här kände jag igen mig och mycket föll på plats, dock inte allt.

Nu några år senare har jag tagit tag i detta igen med min högkänslighet. Hela mitt liv har jag ofta på vissa sätt känt mig annorlunda och på vissa sätt inte. I min uppväxt tror jag inte varken andra eller jag själv tänkte så mycket på det och jag var nog som vilken tjej som helst, dock med en hög social kompetens som gärna pratar och bryr mig om andra men också har uppskattat att få vara för mig själv, inte känt mig ensam utan trivs i ensamhet likväl som med vänner.

Jag har alltid haft lätt att få kontakt med andra och att känna in stämningar och hur andra mår vilket har varit en tillgång till att få vänner. Min största del av högkänsligheten som barn är samma som nu, det handlar mest om den känslomässiga delen, att jag känner så mycket och så starkt för saker. Med olika prövningar i livet har sedan min högkänslighet finjusterats och jag är mer känslig för subtila saker och känner in väldigt mycket. De flesta gånger är alla de känslorna en tillgång och hjälp för mig och för andra men det är ibland också en prövning när jag inte får gehör från andra, då kan jag känna mig ensam och bli frustrerad över att andra inte verkar känna eller tänka likadant.

Jag har också en ”förmåga” att försöka undertrycka vad jag känner och att inte stå på mig, t.ex. om man diskuterar något så kan jag berätta för någon/några om en idé eller tanke som skulle kunna förändra något till det bättre. Eftersom man inte har facit förrän senare och jag i första hand värnar om att andra får komma till sin rätt och trivs i det sammanhang man är i så backar jag lätt när jag inte får gehör. På så vis är det jobbigt att se en viss sak som en lämplig åtgärd men att andra inte gör detsamma och jag har inte alltid förmågan att övertala andra om att jag har rätt. Det hörs ju när jag skriver det hur svårt det är, jag är inte den som vill bestämma över andra även om jag har ledaregenskaper på så många andra sätt. Jag är bra på att komma med idéer och lösningar men står inte på mig för att det måste bli på just mitt sätt trots allt. Det är lättare att ha ett styrande ledarskap när man har det mandatet till skillnad från när man inte har det. Och även om min känsla ofta är rätt så har jag självklart inte rätt alla gånger!

Min förmåga gör att jag ser så många alternativ på saker, lösningar och faktorer, att jag inte alltid kan känna mig säker själv men kan presentera alternativen för andra och då kanske inte alla förstår fullt ut, för alla ser inte de olika faktorerna Förstår ni vad jag menar? Jag har t.ex. tidigare varit aktiv ett tag inom politiken och med detta i åtanke förstår ni hur svårt det är för mig, jag kan ju inte stå på mig att min idé är rätt och det finns ju så många alternativ och svar och hänsyn man behöver ta till andra människor för sådant jag kanske har missat. Självklart kan man ha en grundvärdering men det finns sällan ett svar på ett problem, det finns många vägar som kan ta en till det svaret. Alltså min känsla om vad jag vet och tror ska ske är mycket stark och med erfarenhet är min känsla ofta rätt men inte alltid och jag kan ha glömt något som inte är till fördel för en annan människa…och då kan jag ju inte propsa på att jag har rätt…då kanske någon blir trampad på.

Jag har nu börjat öva på att säga nej och säga ifrån när något inte känns bra och stå upp för det jag vill få sagt. Med andra ord har jag börjat förstå och läsa av min reaktion i ett tidigare skede än förut.

Detta med att känna saker, för mig fungerar det som så att jag inte riktigt förstår förrän efter ett litet tag vad jag känner när något inträffar. Låter det konstigt? Inte med allt såklart utan just med påtagligt känslomässiga saker. Jag behöver distans och få fundera lite grann på vad som händer och varför jag känner som jag gör. För känner det gör jag men jag förstår inte alltid vad det är jag känner direkt. T.ex. får jag ett besked från någon mig kär som går helt stick i stäv med mina förväntningar kan det göra så ont att det tar tid att verkligen ta in vad jag just fått till mig och behöver distans för att förstå vad det gör med mig. Eller ett enklare exempel när någon t.ex. viskar något med någon annan när jag håller ett föredrag. Jag lägger ihop något som hänt en annan gång och förstår att det som viskats inte är något positivt. Jag registrerar och fortsätter som vanligt. Jag kan intellektuellt tänka att det är oviktigt och inte mitt problem men känslorna säger mig något annat. När föredraget är slut och jag märker att det är något som tynger mig behöver jag fundera på vad det är och förstår då att det var ett större problem för mig än vad jag trodde. Många frågor kan då komma upp inom mig och jag börjar med alla alternativa lösningar och funderingar. Eftersom jag reagerar med känslor och man inte kan befinna sig i dem hela tiden så fungerar det, oftast, som så att när det gått en tid så känner jag inget för situationen mer och kommer knappt ihåg att det har hänt. Det kan handla om timmar eller några dagar. Minnet är bara det jag känt och när det gått över så är det inte viktigt längre. Vill bara förtydliga att det ska till flera faktorer för att jag ska reagera som detta på just en händelse, inte bara av att någon viskar, utan det kanske behövs en historia och flera händelser som jag lägger samman med något. Jag går inte runt och är känslig för ALLA subtila saker, även att jag uppmärksammar de flesta, och jag är inte generellt en person som är lättkränkt, snarare tvärtom. Däremot när jag på riktigt känner att detta inte är okej då blir det stort för mig, känslomässigt, inte alltid nödvändigt att det i sig är viktigt för mig.

Det är så märkligt att just känslorna reagerar mer än vad jag själv tycker är i proportion till det som skett. Många gånger så är det självklart befogat att reagera som jag gör och det ska gudarna veta att jag gått igenom många prövningar i livet och där det är mer än befogat att reagera för vem som helst av oss. Jag är enormt starkt när det handlar om motgångar och är inte den som däckar under i första taget, jag är typiskt högkänslig på så vis att jag vill vara till lags och kan utplåna mig själv för andra oavsett hur slut jag är. Däremot inte sagt att jag på många saker reagerar mycket starkt känslomässigt. Det är jobbigt att leva med ovisshet och jobbigt att känna mycket men det är en del av livet och det rullar på. Dock så kan vi alla få för mycket på alla plan i livet, privat och jobb och kanske någon katastrof som faktiskt gör hjärnan mycket trött. Det är vad som hänt mig och det jag märkt är att när jag är trött, vilket hjärnan blir lätt av olika saker vid utmattning, då är min högkänslighet svårare att hantera.

Så när jag drabbades av utmattningssyndrom var det viktigt för mig att ta ansvar, åter igen detta ansvar till allt. (Vet ni att när jag gick en viss utbildning om smärta så fick jag i läxa att inte göra läxan!!!). Jag började att fundera mer på varför vissa saker hade hänt i mitt liv och hur jag kunde ta ansvar för det. Det var hög tid att lära mig mer om min högkänslighet och på så vis förstå den bättre och också finna verktyg för att veta vad jag behöver för att må bra. Självklart har min personlighet påverkan av att jag blivit utmattad (hade jag varit en person där det mesta rinner av och som inte vill ta något ansvar hade det såklart varit annorlunda) det är inte det huvudsakliga utan som jag skrev ovan flera händelser som skett och en arbetssituation som inte är frisk, jag är med andra ord inte den enda, utan en utav många, som drabbats under senaste året. Men även detta behöver jag ta ansvar för att se till att inte låta mig hamna där igen, även att det är lättare sagt än gjort, man väljer inte allt på sitt jobb, varken arbetsuppgifter, omfattning eller chefer.

Mitt nästa steg var att bli medlem i Sveriges förening för högkänsliga, www.hspforeningen.se Det finns mycket bra att läsa på denna sida, tips, forskning m.m. Jag började läsa ”Den högkänsliga människan och kärleken” av Elaine N. Arons och sedan ”Den högkänsliga människan” av samma författare. Ju mer jag läser om högkänslighet desto säkrare känner jag mig på att jag är högkänslig, igenkänningsfaktorn är hög vilket ger en tillfredsställelse. Jag har testat mig själv i det frågeformulär som finns om högkänslighet och det var också tydligt för mig att jag är högkänslig. Jag åkte senare till Stockholm på föreläsning om högkänslighet i arbetslivet. Även här var det mycket igenkänningsfaktor och fler tips och råd jag fick med mig.

Det är flera olika steg jag tagit för att skaffa mig mer kunskap och samtidigt gjort en resa i mig själv för att se om jag passar in i de beskrivningar jag fått till mig. Ju mer information jag skaffade mig desto mindre tvivel uppkom om att jag behövde någon annan som skulle berätta för mig om jag är högkänslig eller inte. Jag kan också spegla mig bra i mina närmaste i familjen som också är högkänsliga. Jag har på min resa om att förstå min högkänslighet ägnat mig åt att skriva för att sätta ord på vad jag känner och vad som brukar hända med mig själv när jag känner saker. Det har naturligtvis varit så att allt inte har känts självklart för mig i beskrivningarna men mycket har det. Dels är det för att allt inte stämmer med alla samt att det i många beskrivningar om högkänslighet skrivs om sådant som jag som extrovert lagd inte alltid känner igen mig i. Men jag känner mig ändå säker att jag har en högkänslig personlighet med extrovert drag och att för mig är just de inkännande och känslomässiga delarna de starkaste.

Vidare ska jag snart på en föreläsning igen och jag möter nya vänner som är högkänsliga och får spegla mina tankar med. Det kan finnas lokala föreningar man kan gå med i för att finna nya vänner.

Jag tror också det är bra att värna om de vänner man har idag runt omkring sig som är empatiska, känsliga och eller högkänsliga och förhoppningsvis så känner de detsamma tillbaka. De får en annan att må bra tillbaka och tar ibland mindre kraft att umgås med även om alla typer av vänner är värdefulla. Man behöver dock tänka på att det man ger också ska komma tillbaka.

Jag hoppas det hjälper dig eller någon annan att läsa om mina vägar i att förstå min högkänslighet. Alla gör vi vår egna resa i livet och jag önskar dig fortsatt lycka till på din färd.

#högkänslighet #Högkänslig #Läkamednaturen